På P4 Radio Dalarna…

i programmet Centralen kan Du höra en intervju med mej nästa vecka, om Du vill!

Reportern Linda Jones besökte mej i veckan här i Hinsbo för ett reportage då hon hittat min blogg på dalarna.se och kände att hon ville lyfta fram mej för att jag verkade vara en positiv människa trots svår sjukdom.

Du må veta hur enormt glad jag blir av att höra dessa ord. Känns så jäkla bra när jag får bekräftelse för min kamp mot Als. För den är inte lätt.

Linda är en trevlig tjej att få en mikrofon satt nära ansiktet på Dej när hon ställer personliga och genomtänkta frågor till Dej. Hon är bekväm att samtala med.
Jag blev, under intervjun, ett flertal gånger rörd till tårar men jag lyckades återgå till fokus genom att kika ut genom fönstret, fästa blicken på något ting och göra det till huvudsaken för stunden.

Jag menar, en gråtande Fia i radio blir ingen bra sändning. Inte om jag samtidigt ska försöka tala. Om Du lyssnar på reportaget när det sänds hör Du säkerligen mej rörd men jag hoppas även Du hör min glädje. Fast med lite nervöst tal tror jag.

Idag har Mimmi, fina Mimmi, jobbat själv för mej.
Vi hann med en hel del, bl.a. en punktering på permon. Tur att vi var nära Hjälpmedelcentralen. Mimmi tog bilen dit och jag var tvungen att köra dit från Kuppan (köpcentrum) då det inte gick att åka in in bagagets permolås.

Det måste ha sett kul ut där jag kom racandes i en lutande och gungande permo.
Haha, så det kan gå! Och just ja, det var dem ‘billiga’ jeansen det ;-).

Mimmi är jätteduktig, och unik med sin närvaro som människa. En underbar tjej. Det kommer bli super det här känner jag. Mina två nya ambitiösa vikarier tillsammans med eliten kan inte bli annat än grymt! Tacksam, oh for sure!

Nattis, fia

Hör och…

häpna, jag ska lära mej att rida! Jo, Du hörde rätt. Det ska gå. Visst är det häftigt?! Häst-tjejen Fia, jajamensan ;-).

Var på konferens igår om Hästunderstödd terapi/Ridterapi anordnat av NHR. Det står för Neurologiskt handikappades riksförbund och är en förening som innefattar sjukdomar som Als, MS, Parkinson, Stroke m.fl.

Det sägs att Ridterapi är ett jättebra komplement till Rehabilitering då det framförallt väcker muskler till liv som inte används annars vid svår funktionsnedsättning. Det ger bättre balansförmåga, minskad spasticitet och en ökad livskvalitet för både kropp & själ.
Vilket lyft för självkänslan!

Lä’ pysa nu, har ärenden att göra. Bråttom, yes! Ovanligt, no no! 😉

Puss, fia

Tacksam är jag att…

få leva trots jävla Als-sjukdomen. Det är kämpigt, you bet!
Men värt det.

Idag är en fruktansvärd dag för min älskade vän Karin och hennes kära familj. Karins systers son fick nämligen diagnosen muskelsjukdom tidigare idag. Det är hemskt.

Det första jag tänker är att fy fan vad livet kan vara jävligt. Lilla Olle, åå. Det är så otroligt sorgligt.
Sedan en stund efter att jag har läst Evelinas blogg vaknar mitt hopp till liv. Statistiken är inte alltid sanningen.

Läs Evelinas blogg. Det är fruktansvärt.

Fru Starks blogg

Tänker på er.

Kram fia

Tack för att…

Ni kommenterat om videoklippen efter önskemål. :-)

Vissa utav Er goa läsare hör vad jag säger och vissa utav Er goa läsare hör mej mindre bra. Hm, what to do?

Jag upplever det som att Ni uppskattar mina tolkningar och att Ni tycker dem är roligt skrivna ofta.
Vad kul att höra, jag blir glad. Tack snälla, tolkning it is! :-)

Men jag kanske gör som Lisa tipsar om ibland för att få ut filmerna någorlunda snabbt. Hon skriver bl.a. enligt nedan.
”…Finns väl ingen anledning att tolka precis allt du säger dock, om det gör att det tar längre tid att få ut filmerna. Det viktigaste och så de roligaste grejerna kanske? :D”

Snart bedtime. Är lite trött i ögat och vill vara extra pigg inför radiobesök imorn. Hihi, vad skoj!

Sussa gott, kramar fia.

Huset och garaget…

är nu utstakat. Tjihii, det är kul! Osynliga villa Román på plats, inte illa pinkat det heller. :-)

Om Du kollar på nedanstående videoklipp, kan inte Du vid tid och lust kommentera om hur pass Du hör mej? Det vore jättesnällt!
Så vet jag huruvida jag bör fortsätta tolka mej eller inte ;-).
Var gärna totalt ärlig.
YouTube Preview Image

20:e mars, grävning!

YouTube Preview Image

24:e mars, osynliga villan!

Idag har vi varit ett helt gäng på tomten. Mina systrar, mina syskonbarn, några utav mina bästa vänner & våra goda vänner, fler kids, våra nya grannar & goda vänner samt ännu fler kids.
Jag trivdes!

Älskade Emilia framför villa Román ‘av pinnar’. Hon sa’ idag:
-Får jag komma VARJE Lördag sen?
Jag & M smälter av att bara höra det. Verklighet, äh det är inte så noga. Det är tanken som räknas :-).
Klicka för större bild

På vägen hem innan jag kör in i Citran med permon säger jag till babe:
-Åh, vad underbart. Vi måste njuta av det här Innan huset är klart också.

Hoppas Du haft det bra idag i det strålande vädret, kram fia.

Sjuka dejter…

bokstavligen talat! Annorlunda likaså ;-).

När vi nu har drabbats av Als både jag och Sara är vi så tacksamma för att vi fått kontakt med varandra. Att vi lär och lärt känna varandra. Stöttar varandra. Jag är jätteglad att Sara är min vän.

När vi träffas för lunchdejt på restaurang sitter vi bägge två i rulle, vi har varsin ass med oss, vi kämpar med maten, vi dricker med sugrör och vi sluddrar lite sådär lagom. 😉
Ja, Du hör, det är så sjukt att det ju blir komiskt!

Som i torsdags när vi träffades lika mycket för att luncha ihop och lika mycket om inte mer för att testa hjälpmedel här hemma i Hinsbo.
Under lunchen samtalar vi och skojar. -Ja, det är inte varje dag man åker hem till någon för att gå på toa. Vi skrattar :-).
Toaletten min ligger definitivt på ‘The top five’ av hjälpmedel.

YouTube Preview Image

Nu middag med maken. Hockeyn har redan börjat, heja Jens och Gabbe, ja hela Leksand förstås! :-)

Trevlig lördagkväll!

Kramas, fia

Jag har längtat…

efter Dej, efter Er. Mina kära läsare!
Att få blogga utan tidspress. Nu är det fredag kväll, bästa kvällen på veckan tycker jag. Mys!

Det har varit en fullspäckad och skojig vecka som jag avslutade med dubbelintro, personalmöte och träning. Nyss ätit gott med babe och nu trivs jag i soffläge vid computern. James Morrisons ‘I won’t let go’ ljuder i hörlurarna.

Babe ligger i skinnfåtöljen med tillhörande fotpall och verkar trivas likaså. Vi är omringade av levande ljus och blandat med musiken & tv-ljudet hör jag emellanåt hur babe skrattar till filmen.
Harmoni, jag älskar det. Du hör att jag mår bra idag, åh så jag uppskattar det.

Nu till tråkigheter vi bara måste tala om.
Sara min vän som var här hemma igår har, som jag också berättade igår liksom mej drabbats av Als. Det är sjukt.
Hör bara om vårt första möte. Underligt.

I mars år 2010 var jag & M och kikade på ett nybygge då vi var intresserade av just den husmodellen. Det var ett Brahus och det ligger i Falun.

Jag minns tillbaka.
Vi hejar på paret som inom kort ska få flytta in i deras färskt nybyggda hus. Jag håller Mats i handen som stöd när vi går husesyn. Rum för rum går vi igenom huset. Vi samtalar med paret om diverse ting att tänka på och så vidare.
Deras lilla tös springer omkring, energi som hon har. *Ler*.

När jag & M ska till att åka hem och vi befinner i groventrén ställer Sara en fråga till mej. Jag minns det så exakt. -Vad har du för någonting, frågar hon och sedan fortsätter hon. -Jag känner mej såsom du ser ut, säger Sara.
Jag antar att det är min gång hon synat. Jag & M berättar min bakgrund och Sara & hennes sambo (nu hennes make) berättar Saras historia.

När vi sitter i bilen på väg hem säger jag med kalla kårar i kroppen. -Ånej, tänk om hon har Als?
Lite mer än ett halvår senare får Sara diagnosen Als.

Är det ödet som bestämt vårt möte?!
-De enda som var och kollade på vårat hus var du & Mats och du hade Als, har Sara berättat för mej.

Varför i helvete skulle Sara få den här jävliga sjukdomen?!
Det räcker att jag har den. Det gör ont i mej att se Sara bli sämre. Jag vet hur det är och det känns som att hennes förlopp går snabbare. Men jag önskar att förloppet saktar ner.
Som jag tror att det gjort på mej. Peppar peppar.

Sist vi var till Akkis lunchade jag och Sara ihop som vi brukar. Vilket jag uppskattar nåt oerhört och det är jättebra att vi får komma i samma veckorsintervall. Jag är så glad för det!

Ivf träffade jag på Sara & hennes man i slutet av dagen sist.
Sara berättar att hon nu känner sej trött och att de ska bege sej hemåt till deras dotter med en gång.
Jag minns hur jag tillsammans med Kjerulf talar och skojar samtidigt som hon stödjer mej när jag ska gå in till tjotti. Vi befinner oss intill Sara & P. Jag känner mej nästan oartig. Men Akkis har liksom blivit en slags vardag för mej.

Efteråt i bilen på väg till Uppsalas Ikea tänker jag på Sara & hennes man. Att de vill ju inte behöva vara på sjukhuset.
De ska ju vara hemma som förr. Och allt ska vara som det var, friskt.

Fan, älskade Sara, jag önskar att vi aldrig hade blivit vänner och att du fortfarande hade varit frisk idag.
Ja, jag med för den delen.

Tack och lov att du är den kämpen du är Sara med dina gnistrande ögon och ditt hjärtliga skratt.
Tack för att du finns i mitt liv.

Gonattkramar till Er alla, fia

Ödet, det är…

frågan?!
Strax kommer en nyfunnen vän hit, jättekul! Det som dock är det förjävliga är att hon också drabbats av k*kAls. Vi bor i grannstäder och möttes första gången när jag & M skulle kika på Saras och hennes familjs nybygge för 2 år sedan.

Jag återkommer ikväll om jag har tid med mera detaljer om vårt ödesmöte.

Fullt ös är det med både introduktion av vikarier och förberedelser på tomten inför gjutningen av grunden nästa vecka. Jättekul!
Bara att jag vill hinna med Er goa läsare mer.

Nu har Sara och hennes ass kommit :-).

Puss så länge, fia.

Va’ fasiken…

det tar ju ett halvår för mej att plinka ihop ett inlägg! Gaah…
Fler kvällstimmar önskar jag mej!

Jag har börjat skriva på ett dokument om assistans nämligen men jag inser att jag inte hinner skriva klart det innan jag hör babes röst både i mitt huvud och ‘out loud’.

-Fia, nu går vi och lägger oss.
Babe börjar kanske om trekvart att påpeka faktumet. Ca 22.00 alltså.
Har han tur kommer vi i säng till kl 23.

Babe tänker nog nämligen att om han börjar ‘tjata’ vid tiotiden slår jag av datorn ca 22.30 ;-). Fast jag kan ju tycka att det vore bättre om han sade: Fia, slår du av datorn halv elva? Och det har jag sagt också.

Du hör att vi har ett dilemma. Som vi försöker lösa genom att kompromissa. Vi är rätt duktiga.
Det är tur att vi har projektor i sovrummet så nattugglan inte behöver titta i kudden, haha!

Jag Älskar att blogga på kvällarna när det är kolsvart utomhus, och det är lugnt här hemma. Ingen ass som väntar på ‘kommando’. Babe grejar med något. Djuren sussar. Det är rogivande.
Dessutom gillar ju jag att flänga på dagarna :-).

Lä’ avrunda nu Du vet. Strax kommer babe ropa. Klockan är över 22. Haha, nu ropade han och kommer in i vardagsrummet för att blåsa ut ljusen. Komiskt :-)

Puss, fia

Schlonky…

det är vad jag är nu känner jag. Dagen har verkligen gått i 120! Lina, en av mina nya vikarier är fullmatad med information & massvis av moment att lära in framöver efter dagens introduktion.

Shit, jag och Kjerulf har pepprat Lina idag inser jag.
Men L är så alert och lyhörd. Mottaglig är hon. Och trött som bara den nu tror jag. När vi satte oss i bilen för att åka hem efter mitt träningspass och då L fått assa mej med vissa moment tänkte hon att: Vad f*n har jag gett mej in i. 😉

L berättade sina tankar under bilfärden när jag påpekade att hon hade bra känsla för hur hon skulle hålla i mej och gå med mej i förflyttningen från permon till ‘badhissen’.
Själv tyckte hon att i andra moment såsom vid exempelvis klädpåtagningen såg det så enkelt ut när Kjerulf assade mej.

Jag förstår Lina. Hon vill kunna perfekt på en gång.
Hon är jätteduktig tycker jag och kommer att klara assistansen jättebra. Jag känner det. Och hon lär ifrån de bästa assistenterna. Mina, hihi :-).

Att assistera är supersvårt men det går vilket jag är otroligt tacksam för. Nej, nu lä’ jag slänga mej i säng. 😉 Och jag mår bra idag, skönt.

Nattikramar, fia