Jaha, då är jag…

skrapad också!

Hoppas att allt är som det ska nu med min kropp efter den spontana aborten, det fördröjda missfallet.
-Hoppas att vi aldrig mer träffas här, säger jag och ler mot den varma sjuksyrran när jag ska till att åka hem på tisdagen. -Ja, nu har du varit här två gånger för mycket, svarar hon vänligt.

Åkte in till gynmottagningen i måndags mitt på dagen då jag anade urinvägsinfektion och då jag hade några funderingar kring missfallet. Efter 3 timmars väntan undersöks jag–> blir inlagd–> medicinskt försök att få ut graviditetsrester som upptäcktes i livmodern–> lyckades ej–> operation igår vid 11, skrapning utan sövning(ville ej bli sövd p.g.a. Alsen)–> hemma igår vid 15. Och urinvägsinfektion visade det sej att jag hade, har. Oj, känner att jag drar en lång suck nu.

De mest stärkande orden under tisdagen är följande…
Efter operationen säger narkosläkaren som hela tiden var vid min sida för övervakning: Vad duktig du var, du verkar vara en cool person.
Det sista doktorn säger när hon skriver ut mej: Lycka till nästa gång.
I ett mail skriver en utav mina uppskattade doktorer: Ta hand om dig, bra kämpat. Bli inte ledsen, jag lovar dig att solen skiner igen.

Om någon bekräftar Dej och säger det Du egentligen redan vet, sug åt Dej allt vad Du bara kan.
För det känns för jävla bra och det stärker Dej ytterligare.

Kramas, fia.

Livet rullar vidare, det…

är ett faktum.

Nu har det gått strax över en vecka sedan rutinultraljudet och det fruktansvärda beskedet. Det har varit en tung vecka. Det är en tung vecka.
Jag bär ständigt med mej graviditeten och pyret i tankarna. Det är hela tiden med… Ledsamt.
Dock går livet vidare och jag rullar vidare.

Jag är positiv för framtiden. Jag har det absolut bästa stödet i min familj och i mina vänner. Att jag har turen att få leva tillsammans med Mats, är makalöst. Jag är otroligt tacksam.

Nu skynda till biografen för att se ‘Gravity’. Hoppas det blir mys!

Kram, fia.

Jag vet inte var jag…

ska börja eller hur mycket jag ska berätta…

Jag har behovet av att berätta om det jag & min make har varit med om under måndagen och tisdagen. Det är en del i bearbetningen för mej, att hålla graviditeten och drömmen om ett barn vid liv. Att sörja och att gå vidare.

Jag är stolt över vårt foster. Det var så fint och oskyldigt där det låg inlindad i en handduk i mitt knä. Kanske låter konstigt men det känns bra att prata om fostret, trots att det var dött. Det är känslan i tillståndet jag befinner mej just nu.

Jag orkar inte berätta mer ikväll men jag önskar för allt i världen att vi hade sluppit genomgå detta.
Nu är det dock som det är…
Vi vill sörja och bearbeta oss framåt tillsammans med familjen & med våra nära. Tillsammans med Er därute vill vi tänka framåt. Det är nya tag som gäller, vi fixar det här.

Just, vi är hemma igen sedan igår eftermiddag. Det var en pärs, främst fysiskt för mej men läget är under kontroll. Hoppas att jag sover inatt och inte funderar så mycket. En god natt önskar jag Dej därute.

Kram, fia.

Hjärtat skriker…

varför, varför… det får inte vara sant.

Hjärnan tänker framåt, steg för steg, mål för mål. Jag måste ha det så. För att klara det här bra.
Det börjar imorgon. Vårt pyre måste ut. Det är tufft och sorgligt…

Tårarna forsar i omgångar. M fångar dem. Hela mina familj fångar dem. De finns alltid för mej.
Mina närmsta vänner finns där när jag så önskar.

Jag & M är starkast tillsammans. Vi reser oss igen.

Kramen, fia.

Du kommer inte att tro mej när jag…

säger det här… Men det är sant.

Ultraljud imorse. Barnmorskan frågar mej & M, innan hon kladdar ner mej på magen, om vi vill veta vad det är för kön på babyn. -Vill vi veta, säger jag och tittar lite finurligt över på Mats. -Jag vill inte, säger M där han satt sej tillrätta på en stol för att se skärmen bra och för att vara nära mej där jag ligger på britsen. -Säg till om ni ändrar er, säger barnmorskan utan bekymmer samtidigt som hon tar ul-instrumentet i sin hand.

Vi känner nästan direkt att något är fel när barnmorskan letar efter babyn. Vi ser inget som rör sej.
-Var är den, jag ser inget, säger jag nästan på en gång då hon sätter instrumentet på magen.
-Det var litet, säger barnmorskan lite tyst efter ett tag och syftar på att jag ju är i v.18, förstår jag i efterhand. Hon är sansad och säger efter en stunds mätande och kikande… -Jag är ledsen, den
lever inte.

Är i v.17+3 idag. Fostret♥ lever inte. Jag är fruktansvärt ledsen. Chockad men förstår samtidigt.
Fostret dog enligt måtten i v.13+0/v.13+3 men det vill vara kvar… Kroppen stöter inte ifrån sej det. Måtten ger en ungefärlig indikation på när vårt älskade pyre(troligen en flicka) kan ha dött då vi var på ul i v.13+1 och då allt såg normalt ut.

Livet är jävligt orättvist känner jag.. Är så ledsen.. Gått halva tiden. Snitt var planerat i v.37 och jag har tänkt en hel del framåt, naturligtvis.
Varför jag berättar ovanstående information så här nära inpå det förfärliga beskedet är för att jag vill underlätta det första mötet med Dej ‘därute’. Och slippa undan frågor om magen/babyn…
För det här är tufft och jag vill inte gömma mej inomhus.

Vårt mirakel överlevde inte denna gång,
Vi kämpar vidare.

Citerar M från tidigare ikväll när jag menar att vi var på sådan god väg och att vi nu är på en jävla skitväg: Vi har varit på skitvägar förr.

Kramar, fia.

-Hur länge ska du…

fortsätta rida, frågar Elin mej och syftar på den växande kulan.

Hon är av den duktiga typen Elin. Hennes fina samspel med både mej och Fazenda ger oss trygghet känner jag. Att merparten av mina assar är hästtjejer gör inte saken sämre. :)
-Ja, jag vet inte, det är ju så kul, svarar jag med önskan om att det ska gå bra länge till. Men Några veckor till i alla fall, fortsätter jag.20131015 Bra team
20131015 Parerar när Fazenda kliver över bommarna
Ha en fin kväll!

Kramar i massor, fia.

På fredag är det…

dags för rutinultraljudet vilket jag längtar till. :)

Framöver kommer många inlägg att handla om graviditeten i och med att så himla många av mina känslor kretsar just kring den i nuet. Lova dock att Du säger till om jag börjar bli dryg. För jag vet hur lätt det kan bära iväg och bli ”too much” av samma ämne.

Jag & M går hos barnmorskan i Borlänge och hos Specialistmödravården i Falun på lasarettet för regelbundna kontroller på babyn och mej. Ungefär var fjärde undersöks vi på grund av Alsen. Ja p.g.a. MSen med nu då.
Tack vare att vi går hos specialisten har vi fått göra två tidiga ultraljud vilka har sett normala ut, jätteskönt. Det är en häftig känsla att se ett hjärta slå redan i vecka 8. Det känns wow!

På fredag hoppas jag att vi får en bra bild på babyn med oss hem. Håll tummarna att allt är som det ska vara.♥

Nu ridning här, hoppas att Du mår fint där Du är!

Kram, fia.

En gång i månaden får jag, under…

graviditeten immunglobulinbehandling intravenöst på Falu lasarett för att hålla MS-sjukdomen lugn.

I och med att jag har en stor funktionsnedsättning p.g.a. Alsen OCH hade känselbortfall i somras anses jag som skör inför ytterligare skov. Därför rekommenderar min läkare i Uppsala att jag under graviditeten och amningen behandlas med immunglobuliner vilket just ges till MS-sjuka som är gravida. Det är alltså inte farligt för babyn, det har jag försäkrat mej om.

Immunglobuliner är antikroppar som finns i vårt blod och dem hjälper oss att bekämpa infektioner som vi drabbas av. Genom att tillföra min kropp ytterligare antikroppar kan MS-sjukdomen bättre hållas i schack under graviditeten.

Första behandlingen tog jag tacksamt emot den 2:a oktober.
*Zooma för bildtext.
20131002 Immunglobulinbehandling20131002 Åkandes med dropp20131002 Tåget rullar

Inga biverkningar, jag mår prima! :)

Härlig söndag goa readers!

Kraam, fia.

En kvällsbild från…

Bältis i v. 17.

Jag har just tittat på säsongsstarten av Grey’s Anatomy. Det är ju så bra. Kan man annat än att älska den serien. Jag tror inte det.2013100910 MysMagen börjar på att puta nu vilket känns kul. Och det här trodde jag aldrig att jag skulle vilja säga, jag längtar tills jag blir tjock. 😉

Kraam, fia.

Året är 2004 och jag ska…

behandlas med cellgifter i form av dropp för att sakta ner förloppet på det man tror att jag har, en progressiv MS-liknande sjukdom.

Det är inte så pass hög dos att jag kommer att tappa håret men det är så pass att jag kommer att pinka blått och att min fertilitet kan påverkas. Därför blir jag & Mats erbjudna en embryoinfrysning hos ivf-kliniken vilket vi givetvis tackar ja till. För hopp, det har vi gott om.

Vi påbörjar en ivf-behandling. Det ska tas sprutor i magen varje kväll ett antal dagar för att jag ska producera så många ägg som möjligt. En ägglossningsspruta tas efter att mina äggs mognad betraktats på ett ultraljud. Hela 21 ägg plockas ut via en tunn, tunn nål som suger in äggen. Äggen läggs ihop med M:s spermier som vi hållit varma för överlevnad i bilen på väg till Falun. 13 st utav äggen blir befruktade och hela 12 st överlever flera dagar vilket betyder att de godkänns för infrysning. Ett mycket gott resultat.
Det känns bra och lite ‘häftigt’ att jag & M har 12 embryon i frysen. Våra embryon.

Några år går… Fem år går. Vi ansöker om dispens för att få behålla våra befruktade ägg i frysen några år till. Vi pratar med min läkare på Akkis om vad hon tror att en graviditet skulle innebära för mej fysiskt. Vi vill ha barn men tar inte steget. När vi sen vill ta steget har vi påbörjat ett husprojekt som vi vill få klart innan vi förändrar livet större.

Den 26:e maj gör vi vår första återföring på ivf-kliniken i Falun.
Två ägg tas fram ur frysen, inget av dem överlever. Två till ägg tas fram och det ena ägget överlever upptiningen. Det återförs.
Jag ruvar, som det lite roligt kallas, under USA-resan. Jag gör ett graviditetstest när vi kommer hem. Testet visar negativt. Vilken besvikelse. Jag vet på förhand att det kan ta tid innan återföringarna tar sej. Men ändå…
M ringer kliniken och den gulliga sköterskan i luren säger att ‘ja, men då gör vi ett nytt försök i augusti’.

Kliniken har stängt under sommaren och vi måste vänta… Eller? Vår kvinnliga doktor, som liknar ett sött penntroll, har tidigare berättat för oss hur gynnsamt det såg ut i min livmoder. Så, här ska det jufsas! Jag lånar bigsis fertilitetsmonitor för att få en hint om när jag är som mest fruktsam. Och boom, där sitter den! Det tar sej, naturligt. Vilken lycka! :)

Jag är fantastiskt glad att vi inte lydde min härliga mammas råd för några år sedan när jag en dag säger att jag & M vill ha barn. Och hon svarar av oro för mej. -Ni kan väl skaffa en till hund istället.
Haha, ja eller hur, tänker jag idag och skrattar. 😉

Kramelikram, fia.